måndag 29 december 2014

Uppgift: skräckserier!!!

Min reaktion: fanhelvete. jag kan ju inte sådant

Slutresultat: okej, bli rädd nu då




Ändå lärorikt att öva på stämningar och cliffhangers. Och jag hade kul hela tiden. Men det har jag ju nästan jämt.
En kan tro, om en känner mig, att jag är bra på det där med skräck. Eftersom jag är så urbota rädd för en massa onödiga övernaturliga saker och drömmer flera mardrömmar om natten.
Men att få ut den där röriga känslovärlden på papper är verkligen inte lätt. Skräck i serieform är över huvud taget svårt att få till då ögat läser av hela sidor direkt och därför är svårt att överraska, samt att en inte har någon stämningsmusik att luta sig mot. Heller inte det riktigt fantasieggande som kan uppstå vid romanläsning.
Jag valde i alla fall något som alltid synts hotfullt, lockande och dolt för mig(och säkerligen för miljorners andra). Skogen.
Uppvuxen med mörkret och vildmarken inpå husknuten lämnar det mig oförstående inför vad som skrämmer när det borde te sig så naturligt och vardagligt med skog.
Jag uppfylls av skräckblandad förtjusning och väntar ett sagoväsen bakom varje trädstam, knöliga bestar i skuggorna och hala händer som känner sig fram i sjö och vattendrag.
En av de mest obehagliga figurerna i min spökvärld var(och lite är...) skogsrået. Jag vet inte vad det är med just henne som jagar mig (då hon ju främst är ute efter att sluka män, denna mystifierade och ondsinta kvinna (heja patriarkatet)), men kanske är det något med den där ryggen av bark och förmågan att lura en på villovägar i det stora otrygga.
Jag surfade loss kring denna myt och fann systern sjörået som senare kom att figurera i min serie, om än relativt dold.
Hon lever i djupa sjöar och tjärnar, täckt av alglikt slem, väntandes på att just du ska kasta dig i det svalkande vattnet.

söndag 28 december 2014

24 timmar vanvård av självet

I slutet av november utsattes vi elever på serieskolan för en stor prövning. Vi skulle testas i uthållighet, ambition, idéprocessande och bortdomnad ändalykt.
Det var dags för det årliga 24 seriesidor på 24 timmar.
Jag var vid tidpunkten ganska så avstängd tankemässigt, så nervositeten skötte min kropp själv, utan inblandning av psyket. Lagom till att startskottet gick satte min mage igång med århundradets (nåja) magkatarr. Till en början var mitt tecknande således haltande, men med några timmar i ryggen ett hundratal darriga blyertsstreck var jag äntligen i gasen.
Den för omvärlden totalt onödiga uppgiften höll för en gångs skull många elever kvar på skolan till sent och ute drog sig den obefintliga solen undan och det blev natt.
Jag hann balla ur, äta godis, halvsova hopvikt i vår lilla soffa, dansa aerobics med klasskamrater och förstås rita en 24 sidor lång serie på 19 timmar.
Vid sex-snåret på morgonen lufsade jag förvirrat hem, kisandes mot gatlyktor och yrande regndroppar. Tiduppfattningen var ett minne blott och varje led i kroppen skrek efter att få sträcka ut sig.

Jag är inte så väldigt stolt över min serie, men med tanke på hur snabbt den kom ut var det väl bra jobbat antar jag.
Det känns på något vis lite naket och ovant att lägga ut ett sådant här arbete.
Jag ser ju alltid brister och fel i det jag gör, men här har jag inte haft möjligheten att dölja dem med noggrannhet och redigering. Bilderna är som de är, skruttiga och fläckiga. Men färdiga.

























söndag 14 december 2014

mens över sjö och strand

Mycket har skett sedan sist, men jag har smått omedvetet förnekat internätet och knappt dokumenterat någonting alls.
Fast det kanske är bra då jag istället spenderat mycket tid på att rita!
En av de nyligaste uppgifterna i skolan är i alla fall vikfanzine.
Det är precis vad det låter som. Ett fanzine ("enklare" hemmaproducerad tidning/bok) som är vikt istället för häftat, föredragsvis av enbart ett papper.

Jag slog ihop denna uppgift med en annan jag tagit mig an.
Jag är på fritiden med i en feministisk kör(Ladyfest-kören) här i Malmö och då vi hade ett uppträdande på Lucia inplanerat uppkom frågan under ett rep utifall någon kunde tänka sig att skriva om Gläns över sjö och strand till Mens över sjö och strand(det har gjorts förut, men vi ville ha en egen tappning).
Min duktig flicka-syndrom-hand for upp i luften direkt, och så föll det sig så att jag fick dikta lite som ombyte till allt tecknande.

För att utveckla det hela bestämde jag mig sedan för att använda texten till vikfanzine-uppgiften som tidigare utdelats i skolan... eftersom kvinnor bara tecknar serier om mens. Som vi alla vet.

Klicka på bilderna för större storlek