tisdag 19 april 2016

tiden

att semestra själv.
det sitter jag och tänker på.


det här har känts som en fullsmockad vår, men jag kan inte riktigt komma på vad jag gjort.
jag längtar och olängtar till hösten. ja, jag är där i sinnet redan nu. sommaren går för fort och är redan så förutbestämd för mig, så den får inte vara med!
jag kan sakna hur det var när en var barn. när varje upplevelse var en ny erfarenhet, och därför lade sig på minnet och därmed saktade ner tiden. så mycket går på rutin nu. min hjärna hinner inte med.
jag saknar dock inte att sitta i tyskasalen i sexan och se hur en minut sniglar sig förbi och varje lektion känns som flera timmar.
nu går även det mest tråkiga rätt snabbt.
...deppigt.
i alla fall, det jag kommer ihåg från våren (eftersom resultatet ligger framför mig på bänken) är att jag ritat förstås. här är tre färdiga sidor från den första delen ur projektet. (de hänger inte samman)



nu bet jag av en bit av min tand på ett hårspänne. kommer aldrig sluta peta på det nya vassa som uppstått i min mun.
kommer aldrig sluta bita på naglarna. klämma porer. rycka bort hårstrån.
varsegod för värdelös info.

onsdag 10 februari 2016

och skit

hej ni som inte läser.
det bor orosväsen i min garderob igen, ting som vill ont under sängen. min blick i spegeln är oberäknelig och varje vinddrag känns som en kall hand i nacken. (allt det där klichéartade)
jag har varit så dum, så dum som trott att jag är tillräckligt rationell och kontrollerad för att klara av skräckhistorier och myter och sägner.
jag kan för fan bli rädd för en dammtuss om den rör sig minsta lilla när jag inte är beredd. min hjärna hinner skapa tvåhundrasjuttioarton skräckscenarion innan jag ens hunnit blinka.
självkännedomen är tydligen sådär, eller så är jag bara för kaxig för mitt eget bästa.
jag har i alla fall börjat lyssna på flera podcast med spökhistorietema. dels creepypoden på svenska, men sen den har uppehåll, även nosleep-poden från kanada(?)
jag trodde väl att lite go gammal exponering och hemmagjord kbt skulle göra tricket, att jag skulle bli mindre skrämd med tiden. men det har snarare blivit tvärt om.
igår i duschen vågade jag knappt blunda i rädsla för att någon av alla fantasifoster skulle vara i badrummet när jag öppnade ögonen igen. till slut hade jag lyckats jaga upp mig själv så mycket att jag inte ens kunde vika undan med blicken utan att vara rädd för att se någon i periferin.
så jag sov med lampan tänd inatt...
jag är snart 26 år gammal...

det mest patetiska är att historierna oftast inte ens är särskilt läskiga. de är faktiskt rätt ostiga om jag ska vara helt ärlig.
och jag tror inte på spöken.



idag har jag skickat ångestframkallande mail och ätit en semla. ändå en rätt bra dag.
skönt att ta tag i saker, skönt att få äta semlor.
mitt tecknande går fortsatt långsamt framåt. jag hoppas få till en mjukare sväng i strecken. det ser lite taffligt ut just nu. men det måste det få göra, annars kommer jag aldrig någon vart.
pok






onsdag 27 januari 2016

läpp-skalman

den senaste uppdateringen om mina kroppsliga bestyr:
som den gode malmöhipsterfeminist jag är har jag nu snusat upp en fin liten ficka under läppen där jag kan spara allsköns mat att snacksa på när lusten faller på och blodsockret faller.
jag har hittat både godis, bitar av sojafärs och nagellacksflarn.
som en slags läpp-skalman.
bästa vore ju om en kunde få plats med en fikakorg där inne. eller om jag, de få gånger jag går ut på lokal, kunde lägga in kontokort och mobil.

nåväl, detta är väl främst en illustrationsblogg, så jag ska visa lite vad jag gjort idag.
jag har skissat vidare på den första episoden om Doris i mitt projekt. hon har nu tagit sig till stranden och byter om till badkläder.


och här står ett litet barn och leker med bubblor. den är till ett hemligt eventuellt projekt.

(jag vet att såpa inte skummar sådär)

god tur!

tisdag 26 januari 2016

hur går det snäckan?

jotack fint.
julen är över för länge sedan och nu slaskar jag runt i väntan på att den första snödroppen ska spränga sig upp ur malmös betong. det lär ju inte hända, men drömma får en väl?
stor del av min tid spenderas på sofflocket tillsammans med the real housewives of beverly hills.
har en inte tillräckligt med drama i sitt eget liv får en söka det på annat håll.
jag har insett att de börjar bli mina kompisar, de där hollywoodfruarna. eller, jag bryr mig i alla fall oförtjänt mycket om dem, och jag ställer mig direkt i försvarsposition så fort någon ifrågasätter mitt beroende.
men i ärlighetens namn längtar jag tills att det är över. jag är nu inne på säsong sex, och jag börjar se ljuset i slutet av denna skräniga, chanelbeklädda tunnel.
när detta är över ska jag ägna mig åt finkultur och sena rödvinsnätter i filosofins tecken... om jag inte börjar kolla på the real housewives of orange county dvs.

mitt serieprojekt då. det har gått långsamt, det har rullat bakåt i uppförsbacke och det har slitit mitt hår. jag tycker dock äntligen att det börjar bli roligt igen. det är ju min bebis, och jag måste vårda det med ömhet. 
inte en chans att jag hinner klart under detta år på serieskolan, men jag kanske kan komma så pass långt att det blir ovärdigt att lägga ner det i alla fall. 
det är min målbild. jag sätter mig i skiten och tillåter bara en utväg. det är så saker blir gjorda här i världen.

just nu ritar jag på ett utdrag där Doris är huvudperson. hon är tretton år och ska snart börja sjuan på skolan i stan, men än så länge har hon sommarlov.
detta är rätt kassa mobilbilder, men jag vill inte visa för mycket.  
Doris går ner i källaren för att lägga styckad älg i frysen. ett av livets många spännande skeenden.




i lördags var jag på utflykt med några fina personer. vi åkte buss till falsterbo (jag trodde det skulle vara flådigt och rikt där, men ärligt talat såg det ut som mjölbys skummare delar) och vandrade sedan ut till måkläppens naturreservat.
det var dimmigt, fuktigt och kallt och vi snubblade runt i halvfrusen tång, men jag kände mig ändå glad. det stank i alla fall inte avgaser och en hade sett ända bort till danmark om det inte varit så mycket dis.
vi letade efter sälar och svor över deras frånvaro, men en strandbekasin och ett antal måsar gjorde oss i alla fall sällskap... samt hela falsterbos befolkning som ville ta till vara på den oändliga utsikten innan naturreservatet stängde för våren (sälarna måste ju få vara ifred, så det är bara öppet i tre månader under vintern).
jag tror vi var ute i fem timmar och bara gick. en kort paus för fika i brungrå vass och sedan upp igen.
såhär såg det ut:
 

vackert.
mindre vackert var golfbanan som tog upp en stor del av halvön. 
rolig skylt i alla fall:
 
pok