söndag 28 december 2014

24 timmar vanvård av självet

I slutet av november utsattes vi elever på serieskolan för en stor prövning. Vi skulle testas i uthållighet, ambition, idéprocessande och bortdomnad ändalykt.
Det var dags för det årliga 24 seriesidor på 24 timmar.
Jag var vid tidpunkten ganska så avstängd tankemässigt, så nervositeten skötte min kropp själv, utan inblandning av psyket. Lagom till att startskottet gick satte min mage igång med århundradets (nåja) magkatarr. Till en början var mitt tecknande således haltande, men med några timmar i ryggen ett hundratal darriga blyertsstreck var jag äntligen i gasen.
Den för omvärlden totalt onödiga uppgiften höll för en gångs skull många elever kvar på skolan till sent och ute drog sig den obefintliga solen undan och det blev natt.
Jag hann balla ur, äta godis, halvsova hopvikt i vår lilla soffa, dansa aerobics med klasskamrater och förstås rita en 24 sidor lång serie på 19 timmar.
Vid sex-snåret på morgonen lufsade jag förvirrat hem, kisandes mot gatlyktor och yrande regndroppar. Tiduppfattningen var ett minne blott och varje led i kroppen skrek efter att få sträcka ut sig.

Jag är inte så väldigt stolt över min serie, men med tanke på hur snabbt den kom ut var det väl bra jobbat antar jag.
Det känns på något vis lite naket och ovant att lägga ut ett sådant här arbete.
Jag ser ju alltid brister och fel i det jag gör, men här har jag inte haft möjligheten att dölja dem med noggrannhet och redigering. Bilderna är som de är, skruttiga och fläckiga. Men färdiga.

























1 kommentar:

  1. Ibland är det bra att tvingas bli färdig utan att kunna redigera sig själv allt för mycket.
    Var det på Barnemossen hon hamnade? Där de dränkta nyföddas själar flammar som små blå lågor över mossan. Eller var det den biologiska klockan?

    SvaraRadera