måndag 29 december 2014

Uppgift: skräckserier!!!

Min reaktion: fanhelvete. jag kan ju inte sådant

Slutresultat: okej, bli rädd nu då




Ändå lärorikt att öva på stämningar och cliffhangers. Och jag hade kul hela tiden. Men det har jag ju nästan jämt.
En kan tro, om en känner mig, att jag är bra på det där med skräck. Eftersom jag är så urbota rädd för en massa onödiga övernaturliga saker och drömmer flera mardrömmar om natten.
Men att få ut den där röriga känslovärlden på papper är verkligen inte lätt. Skräck i serieform är över huvud taget svårt att få till då ögat läser av hela sidor direkt och därför är svårt att överraska, samt att en inte har någon stämningsmusik att luta sig mot. Heller inte det riktigt fantasieggande som kan uppstå vid romanläsning.
Jag valde i alla fall något som alltid synts hotfullt, lockande och dolt för mig(och säkerligen för miljorners andra). Skogen.
Uppvuxen med mörkret och vildmarken inpå husknuten lämnar det mig oförstående inför vad som skrämmer när det borde te sig så naturligt och vardagligt med skog.
Jag uppfylls av skräckblandad förtjusning och väntar ett sagoväsen bakom varje trädstam, knöliga bestar i skuggorna och hala händer som känner sig fram i sjö och vattendrag.
En av de mest obehagliga figurerna i min spökvärld var(och lite är...) skogsrået. Jag vet inte vad det är med just henne som jagar mig (då hon ju främst är ute efter att sluka män, denna mystifierade och ondsinta kvinna (heja patriarkatet)), men kanske är det något med den där ryggen av bark och förmågan att lura en på villovägar i det stora otrygga.
Jag surfade loss kring denna myt och fann systern sjörået som senare kom att figurera i min serie, om än relativt dold.
Hon lever i djupa sjöar och tjärnar, täckt av alglikt slem, väntandes på att just du ska kasta dig i det svalkande vattnet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar